Jag har stannat kvar så länge som jag gjort, för barnens skull. Kontroversiellt? Visst. Men då har jag alltid varit där för att kunna ingripa när han går för långt. Varit där så att barnen haft någon annan att vända sig till när han vägrat trösta.

Vet ni hur det är att inte veta om han ska gå för långt nästa gång? Överlever jag? Kommer jag bara att svimma? Och efteråt är det jag som står och skurar upp matresterna från väggarna och golvet. Jag som sopar upp glaset. För då har han oftast gått sin väg. Kvar är jag, barnen och en hemskt stämning som håller i sig tills han dyker upp igen. Som om ingenting har hänt. Allt är som "vanligt" igen.
Vet ni hur det känns att vara rädd så fort man sätter sig i bilen? Bilen som framförs i minst 120 km/timmen. Oftast runt 150 km/tim på motorväg. Eller när han visar fingret till andra trafikanter, ständigt svär och gör omkörningar utan några som helst marginaler? Barnen tjuter av förtjusning, jag tjuter av förskräckelse.

Vet ni hur det är att ha barn, och inte veta var man ska bo? Om pengarna räcker? Om jag måste tvingas tillbaka till ovanstående "liv"? Jag lever i en skräckfilm som aldrig vill ta slut...alliera sig med sin fiende känns som ett bra alternativ när terrorn blir för påtaglig, för närvarande.
Jag har blivit jagad med kniv, hotad till livet, fått ta emot slag på kroppens alla delar. Jag har fått höra hur värdelös, fet, ful jag är, hur mycket han avskyr mig, hur mycket fel det är på mig. Jag klarar visst ingenting...
Så är det att leva med en psykopat, på ett ungefär...så är det i alla fall, för mig.