Jag har stannat kvar så länge som jag gjort, för barnens skull. Kontroversiellt? Visst. Men då har jag alltid varit där för att kunna ingripa när han går för långt. Varit där så att barnen haft någon annan att vända sig till när han vägrat trösta.

Vet ni hur det är att inte veta om han ska gå för långt nästa gång? Överlever jag? Kommer jag bara att svimma? Och efteråt är det jag som står och skurar upp matresterna från väggarna och golvet. Jag som sopar upp glaset. För då har han oftast gått sin väg. Kvar är jag, barnen och en hemskt stämning som håller i sig tills han dyker upp igen. Som om ingenting har hänt. Allt är som "vanligt" igen.
Vet ni hur det känns att vara rädd så fort man sätter sig i bilen? Bilen som framförs i minst 120 km/timmen. Oftast runt 150 km/tim på motorväg. Eller när han visar fingret till andra trafikanter, ständigt svär och gör omkörningar utan några som helst marginaler? Barnen tjuter av förtjusning, jag tjuter av förskräckelse.

Vet ni hur det är att ha barn, och inte veta var man ska bo? Om pengarna räcker? Om jag måste tvingas tillbaka till ovanstående "liv"? Jag lever i en skräckfilm som aldrig vill ta slut...alliera sig med sin fiende känns som ett bra alternativ när terrorn blir för påtaglig, för närvarande.
Jag har blivit jagad med kniv, hotad till livet, fått ta emot slag på kroppens alla delar. Jag har fått höra hur värdelös, fet, ful jag är, hur mycket han avskyr mig, hur mycket fel det är på mig. Jag klarar visst ingenting...
Så är det att leva med en psykopat, på ett ungefär...så är det i alla fall, för mig.

Ugglor i mossen

Jag anar dem. Idag var hans första dag på jobbet efter semestern. Han åkte iväg med kort varsel. Dessutom minst 2 timmar tidigare än väntat Utan lunchlåda, utan sedvanliga smörgåsar.
Vad gör han? Jag anar ugglor i mossen..

Jag blev uppringd idag...

...av mannen. Han höll sig borta med barnen för att jag skulle städa inför visningen. Han basunerade ut högt och tydligt sin fråga per telefon. Vilken tid är visningen? Precis som om han inte visste. De senaste två veckorna har bara handlat om just visningen idag. Jag förstod direkt att någon pratat om honom om skilsmässan. Någon som frågat. Han blev nog överraskad. Vilket han tacklar med att ringa mig. Så patetiskt. Så synd om honom. Så konstigt!

Välfärdssverige?

Varför finns där ingen fond för psykopatens offer? För oss psykisk och fysisk misshandlade offer att söka bidrag ur? Något som absolut behövs känner jag nu...

Hur kunde det bli såhär???

Sitter och gråter i min ensamhet vid köksbordet. Resten av familjen har flytt huset eftersom jag ska städa inför husvisningen. Men var ska jag ta vägen? Pengarna räcker inte, vart ska jag flytta? Mannen har redan köpt nytt boende, själv har jag inte råd. Kanske borde jag tänkt på det innan? Men när styrkan plötsligt fanns där tog jag mod till mig. Ett mod som svikit mig nu av ekonomiska skäl.
Hursomhelst så kan jag inte lämna detta destruktiva liv, det går bara inte. Ska jag lämna mina barn i klorna på ondskan? Alldeles ensamma med honom? Hoppas att de på någon underligt sätt överlever? För jag gör det definitivt inte. Det känns fruktansvärt hopplöst just nu. Det känns som om jag är tillbaka från början, 10 år tillbaka i tiden. Cirkeln är sluten nu. Jag kommer aldrig ur den...

Konstig...

Jag förstår mig inte på honom...har han förstått att vi ska separera? Eller har han inte greppat det ännu? Han agerar inte därefter i alla fall. Själv har jag sakta sakta pyst ut till omgivningen att huset är till salu. Att vi ska separera. Att jag är lycklig. Han själv är tyst som muren. Han tyckte det var underligt att grannen visste att vi skulle sälja...förstår han inte?

Gode Gud, giv mig styrka!!!

Han gör det igen...försöker få mig tillbaka till andra sidan. Hur ska jag stå emot? Hur ska jag orka? När vi fortfarande bor under samma tak? Hjälp mig nu mina vänner...jag behöver all hjälp jag kan få...
När han till slut berättade adressen på det boende han köpt, (vilket jag redan anade innan) kläckte jag ur mig att det kommer bli ekande tomt i den stora lägenheten varannan vecka (eller oftare). Responsen jag fick var att det finns plats där även för dig...

Mår illa...

Maken sa idag med 30 minuters marginal, att han ska åka iväg och skriva kontrakt. Han har köpt ett boende. Nära. Nära mig. Jag blir inte av med honom. Aldrig. Kommer att stöta på honom i affären, på vägen, överallt...

Panik!

Fick panik igår. Blev nojjig. Någon man lätt blir när man lever tätt inpå en psykopat. Jag blev plötsligt livrädd för att han läst det jag skrivit här. Plockade snabbt bort bloggen. Bara för att några timmar senare ångra mig.
Det är så det känns och så man blir. När hans ögon växlar från snälla bruna till svarta på några sekunder. När ondskan tittar fram. När man känner sig genomskådad och värdelös. Då är något på gång.
Han vidhöll igår att han det var en visning han var på. Något jag fortfarande inte tror på men ändå inget jag kan göra något åt.
För övrigt är han lugn. Han vet att han har "ögonen" på sig. Antagligen efter det att han snokat igenom datorn och hittat min dagbok. Jag kan andas nu. Inte fullt ut men det går att leva...längtar SÅ till friheten...må den komma snart...

Aaaarghh....

Jag tycker inte om att halka efter. Naturligtvis vill jag ligga steget före, speciellt nu är det ett måste. Men han spelar fult. Smutsigt. Han stack iväg idag. Sa att han skulle på en visning. Jag är dock inte helt bakom flötet, även fast jag gärna låter honom tro det. Det finns inga visningar kl 10.00 en vardag. Inga alls.

Min största farhåga är att han köper ett nytt boende, här i området. Här, där jag ska bo med barnen. Kanske träffar jag då honom dagligen, trots separationen. Skulle jag orka det? Skulle jag överleva det?
Min gissning är att han träffar sin advokat. Att nu har delgivningen kommit till dennes kännedom. Men vad vet jag?

Jag smakar på ordet...

...dysfunktionell....ligger bra i munnen på mig, stämmer klockrent in på mannen...
I patientjournalen från St Göran, där jag lade in mig själv efter svåra suicidtankar då jag blev lämnad ensam av både maken, barnen, hans syster och svärmor, står att jag beskrev maken som dysfunktionell. Och det är precis det han är. Både som make och far. Hur kunde jag inte se detta förrän nu? Jag levde i tron att min djupa depression berodde på mitt barns bortgång, när det i själva verket bottnade i den svaga människa han brutit ner mig till. Att komma till insikt gjorde ont. Otroligt ont. Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag känner mig starkare för varje dag som går. Jag kommer att överleva detta. Jag är stark. Jag är en vinnare!!!

Mår illa...

...när jag tänker tillbaka på de senaste 10 åren. Kantade av kritik, hot, elakheter, slag, blåmärken och mig på flykt efter skydd. När jag hittar gammal text jag skrivit där jag försvarar hans handlingar är det lätt att förstå att jag måste varit förblindad. Hur blir man sådan? Hur blev jag så? Är det min egen uppväxt? Som dessvärre påminner mycket om det liv jag levt de senaste åren. Hur kunde jag inte se? Hur kunde jag utsätta mina barn för detta sk familjeliv? Hur kunde jag skaffa barn med en psykopat?

Han försöker...

...hänga sig kvar. Uttalade igår att vi kanske inte ska sälja huset i alla fall, nu när det är så fint menar jag.
Det är hans sätt att ångra sig, ändra sig. Hans försök att köpa tillbaka mig. Jag spelade med. Förklarade att min inställning var naturligtvis detsamma, utifall vi inte får de pengar vi begärt för huset. Vi kommer att få det vi begärt. Min önskan är lite mer över utgångspris. Ett måste för att jag ska kunna gå vidare gällande bostad. Men det spelar egentligen ingen roll längre. Det finns ingen återvändo. Det handlar om liv eller död. Mitt liv, min död.
Tärningen är kastad...

IDIOT!

Igår när jag kom hem med barnen, blev han på dåligt humör. Var det något jag sa? Var det något jag gjorde? Säkert. För han reagerar på mig direkt.
Blev kallad IDIOT som så många gånger förut. Numera har även barnen hakat på. IDIOT har blivit familjens nya skällsord. Om jag tog illa vid mig? Lite, men inte som förut. För nu är jag medveten om att det inte är mig det är fel på. Efter detta uttalande drog han iväg. Skönt. Härligt. Tänk att det ska förbli så snart, för resten av mitt liv...

Nu börjar livet!!!

Det är en så härligt känsla. Äntligen är jag fri...ibland känns det så. Naturligtvis stämmer inte detta. Inte än. Men snart så. Friheten skymtar vid horisonten...

Stannat kvar?

Äntligen har jag blivit fri den falska bilden jag haft av min man. Det handlar om överlevnad. Jag eller han.
För hade jag stannat kvar hade jag inte överlevt. Antingen hade jag dött i suicid eller så hade han gjort verklighet av sina hot.

Dödat mig. Skurit halsen av mig. Skottat ner mig i trädgården. Eller som han brukar säga, det perfekta mordet. Kört över mig. Svårt att bevisa att det var avsiktligt.

Han fantasi är stor, lösningarna till att bringa livet av mig har varit många. Förutom de handlingar som faktiskt gjort att jag ibland levt i gränslandet mellan liv och död. Slagen mot mitt huvud. Slagen som kunde ha träffat "fel". Som kunde inneburit döden. Men som än så länge endast inneburit lätta svimningsattacker, huvudvärk och stora bulor.
Jag har haft tur. Än så länge...

Att leva med en vardagspsykopat

Som inläggets rubrik beskriver, så är det något jag har personlig erfarenhet av under nästan 10 års tid. Jag är expert, eller rättare sagt borde vara. Men det är inte förrän nu, ett decennium senare som jag vaknat upp. Tack vare vänner, goda vänner och en ny självinsikt. Denna insikt, detta uppvaknande, bestod i mitt äldsta barns död. En hemsk upplevelse, erfarenhet, som jag absolut velat vara utan. Men det var det som krävdes. Det som krävdes för att jag skulle kunna genomskåda min man. Alltför sent naturligtvis, men ändock. Ett uppvaknande som skakat min värld än en gång, men ett måste för min överlevnad.
Jag är kvar. Jag är här. Jag är här för att stanna så länge mina gener, ödet, naturen tillåter.
Fortsättning följer...